Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll

Såhär ser det ut just nu. Det är inte över förän det är över. Hoppet är det sista som överger människan osv. 
 
Söndagen genomleds i skräckblandad förtjusning. Så mycket blandade känslor. Glädje, besvikelse, hopp och rädsla. 
 
Kampen om människors lika värde växer sig allt större, och F! Har tagit plats i 13 kommuner. En röst för kärleken är aldrig bortkastad. 
 

”Riktigt stor förändring skapas bara genom att tillräckligt många människor går ihop med ett gemensamt mål och agerar för att nå det. Och det är det vi har gjort under det här året. Vi är tusentals som har kämpat men vår kamp har bara börjat." -Sissela Nordling 

 

Att det sen är så många missnöjda och okunniga, är inte oväntat, men fortfarande lika läskigt. Att så många som faller för den enkla lösningen som erbjuds, inte ser att det aldrig är så svartvitt, Och att historien upprepar sig, mitt framför ögonen på oss. Det är så frustrerande att känna sig så hjälplös. 

 

En av mina bästa vänner deklarerade att han skulle rösta på SD. Jag bröt ihop och pratade inte med honom på flera dagar. Tanken på att någon jag älskar så mycket stödjer rasismen fick mig att må illa. Trots min mindre pedagogiska metod, fick det honom att tänka till, han läste på, och insåg att deras politik är inget han vill vara en del av. Kanske är det där någonstans vi måste börja? Hos oss själva och våra närmaste. Tillsammans kan vi göra skillnad! 

 

Lasse har som alltid ord för allt: 

 

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inte ja men inte nej
Inte bra men helt okej

Inga planer men ett steg. Inte där än men på väg. 
Nu får det fan va bra. Det är visst nån som är tillbaka  

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0