En av alla friskisar

 
 
Har blivit en del av Friskis-familjen igen. Värd till och med. Vilket innebär att jag, en gång i vecka cyklar dit, ler och säger Hej, och trycker på Play. I utbyte får jag ett årskort a la 2500kr. Ganska fint tycker jag. Och helt oförståeligt. I och för sig ingår det att om någon skadar sig, så ska jag ta hand om dem. Men risken för att någons hjärta ska stanna när hen ligger på golvet och fokuserar på sin andning, eller mjukar upp handlederna, är ganska liten.
 
För det ironiska i det hela är att, av Friskis alla pass, har jag blivit tilldelad Yoga Soft. Inte ens vanlig yoga, utan SOFT. Hade jag varit troende hade jag helt klart trott att det var ett tecken från vår Herre. För när jag ligger där på magen och spänner en fot i taget, tänker jag att nån tanke måste det vara med att just jag ligger här. Någon måste ha nån tanke med det. Annars blir jag knäpp. 
 
Så nu går jag runt och lyser upp världen med min friskis outfit som inte lämnar mycket åt fantasin. Visar både mönstret på underkläderna och hur mycket man åt till lunch.. 

"..trots att det snart har gått ett år så får det göra ont"

Min absoluta favorit-bloggerska/krönikör/inspiratör/livsnjutare/person-jag-inte-känner, Sandra aka NioTillFem, har skrivit en sån himla fin krönika. Jag är helt såld på henne och älskar allt hon skriver, och kan inte vänta tills hennes bok kommer ut. Älskar hennes inställning till livet, Bara gör't. Får så mycket inspiration och mod från henne. Tycker ni sk akolla in hennes blogg här, och inte minst läsa hennes senaste krönika: 




"Man kan packa två resväskor, lämna över en nyckel, köpa en flygbiljett och resa över ett hav. Man kan ha en avskedsfest, dansa över ett vardagsrumsgolv, ligga i en kompis knä och säga att man kommer sakna dem. Man kan stå på en flygplats, kyssa någon adjö, andas honom i nacken en sista gång och säga, "tack för det här." 
Man kan sätta sig på ett flygplan, med sina högsta skor för att de inte fick plats att packa ner, dricka rödvinsflaskor i tändsticksstorlek och somna till en tecknad film. Man kan komma hem, till gatorna man känner igen, som man inte har bott vid på flera år. Träffa vänner, ta en öl, en kaffe, en bulle, en fika. Hälsa på barn och hundar som har vuxit och glömt bort en, möta ett gammalt hångel ute på någon klubb, låta honom lägga handen vid ens midja, hamna på en efterfest. Man kan säga "ja, jag har sagt upp mig." när folk frågar.  "Jag vet inte vad som händer nu. Vi får se." Och ibland tittar de oförstående tillbaka och ibland glimtar något till. Längtan efter att rymma och tappa balansen.

Men mellan måndagskvällar och tisdagsmorgnar vaknar man gråtandes klockan tre på natten för att det trycker så hårt bakom revbenen. Och man sätter sig upp och famlar in till badrummet och sväljer två sömntabletter och försöker tänka på varma mjuka saker. För helt plötsligt är man utan ett hem, utan en säng, utan någon som sms:ar att de ordnar sig.  Man sitter pressad mot en kaklad vägg och inser att verkligheten inte går att forma om hur man än försöker. Att det inte spelar någon roll om man säger upp sig, lämnar allt, köper en enkelbiljett till Paris och talar i stora ord om äventyr. Likt förbannat vaknar man och gråter. 
Man inser att man är ensam i alla världsdelar, att hur många mil från honom man än åker, så har han fortfarande gröpt ur något som absolut inte går att laga med nya språk och rutiner. Man inser att även om man inte längre vill krypa ner bredvid honom i en säng, så har han förstört något inuti, rubbat en balans, krackelerat något så grundligt att man drömmer varje natt att man dör. Faller från stup, fastnar i knivar, blir våldtagen i gränder. 

Och det är inte förrän man inser det som man lär sig att acceptera att trots att det snart har gått ett år så får det göra ont. Det får göra brista och skära sig bäst som det vill där inne, det spelar ingen roll. För så länge man ställer sig upp, köper den där flygbiljetten, kysser någon adjö, flyger över ett hav, låter ett gammalt hångel dra handen över ens midja och dricker en kaffe i ett välbekant kvarter så är man redan starkare än när det var två. Och en dag går man på en gata och inser att man inte är ensam. Istället är man sin egen viktigaste person och ingen, absolut ingen alls kan längre såra, bryta ner eller vända ryggen till. Man är okrossbar och livrädd på en och samma gång och sedan gör man det bara, vadsomhelst, man bara gör det."


RSS 2.0